Helgmys

Jag har haft en underbar helg!
Strålande sol, tedrickande vid dammen, grillad mat och dukade middagsbord i solsken. Grävande, planerande och filtsittande. För att inte tala om blomknoppar, grodyngel och växthusbevattning.

Sådana här dagar lever jag. Jag andas, njuter och fyller min själ med sol. Jag ÄR i varenda solig sekund av dagen.

Trädgården är mitt paradis, det vet ni vid det här laget, och här nedan följer några av våra växter som för tillfället förgyller trädgården.

Öronviftande

Om man inte vet vad man ska hitta på medan man väntar på att smöret ska smälta i stekpannan kan man alltid öva på sitt öronviftande.

Jag är riktigt bra på öronviftande. I alla fall med vänsterörat. Högerörat är det värre med. Och ni känner väl mig vid det här laget? Ja, såklart att ni gör och därför blir ni inte heller förvånade när jag berättar att jag naturligtvis för tillfället ägnar mig åt att få kläm på att fladdra med huvudets högra prydnad.
Än så länge går det riktigt uselt dåligt.
Högerörat vägrar att samarbeta och är alldeles still.

Vid ett tillfälle tyckte jag att jag lyckats! Ända tills jag insåg att det var resten av huvudet som guppade upp och ner. Det verkar inte bättre än att mitt högeröra är som luftbubblan i ett vattenpass – alltid i lod och våg samt alltid still…

Tja, man behöver förstås inte kunna vifta med öronen. Men min morfar kunde och därför vill jag också kunna. Med båda öronen samtidigt, eller ett öra i taget. Jo, för så gjorde han. Jag minns tydligt hur han satt vid vårt köksbord och fladdrade. Han åt sjömansbiff undertiden förresten.

Man ser rätt så dum ut medan man övar på att fladdra med ett öra. Hela ansiktet stelnar, ögonbrynen far upp och ner och (av någon märklig anledning) trycks tungan upp i gommen i takt med ögonbrynens hissåkande. Kanske är det ett tafatt försök att dra till sig örat och därmed skapa en rörelse? Jag har ingen aning, men det ser jättedumt ut i alla fall.
Man kan inte heller prata med någon och efter en stund blir jag röd i ansiktet eftersom andningen (som i vanliga fall går per automatik) stannar upp under övningen.

Jag övar envist vidare.
Det ska nog gå tillslut.

Ja, där fick ni ännu en inblick i min händelserika vardag…

Detta märkliga sportspråk...

Jag förstår verkligen inte sportspråk. Det är för mig en helt makalös märklig sammansättning av ord – bekanta såväl som helt nya.
Sport är totalt off i min värld. Jag lyckas helt enkelt inte bli helt uppeldad av laguppställningar, poängrekord, tider, klubbyten och målgester. För mig är det lika ointressant som kvalitetstestning av lingon.
Jag tycker verkligen inte om lingon.
Fast precis som med lingon stöter jag på sport emellanåt, fast jag egentligen inte vill. Som häromdagen tillexempel:

Det var en vacker torsdag och matsalen var lugn när jag slog mig ner vid ett soligt fönster. Framför mig stod en rykande varm tallrik lasagne. Den doftade underbart!
Jag hann äta en tredjedel innan tre killar i tjugofemårsåldern vällde sorlande in i matsalen. Jo, ”vällde” och ”sorlande” är verkligen rätt ord. På något sätt tog de upp hela atmosfären i matsalen – yviga gester och synbart engagemang. Jag tittade nyfiket på dem och undrade hur lång tid det skulle ta innan deras medhavda matlådor skulle flyga genom rummet på grund av det vilda gestikulerandet. Jag betraktade också mikrovågsugnen och fascinerades över att den överlevde den smällande behandlingen den plötsligt utsattes för.

Killarna pratade intensivt hela tiden, gärna i munnen på varandra, och det tog en stund innan jag lyckades urskilja begripliga ord. Efter en stund insåg jag att det handlade om sport och jag drog en oförstående suck medan jag aktade mig för yviga pekningar som plötsligt börjat cirkulera ovanför mitt huvud och som riskerade att frisera min skalle stubbig – killarna hade bestämt sig för att sätta sig vid samma bord som jag.
Förundrat tittade jag på dem medan jag tuggade avmätt på min lasagne. Så här i efterhand inser jag att jag troligen såg ut som en idisslande ko.

Sport.
Det var sport som framkallat detta viftiga beteende. Märkligt, eller hur? Uppenbarligen hade det hänt något fantastiskt i fotbollsvärlden det senaste dygnet och det var detta efterskalv jag bevittnade.
Jag fick höra många märkliga saker under den lunchrasten…
”Han har många bollar i mål han.”
”Killen sparkade på den bakre stolpen.”
”Han gjorde mål i långa hörnet.”
”Men den snubben vill helst byta tröja.”
Och, min favorit:
”Han släppte inåt bakåt.”

Förvirrat gick jag en stund senare från lunchbordet. Att man vill byta tröja emellanåt är fullt förståeligt (det gör jag själv väldigt ofta), men vad är ett långt hörn? Finns det korta hörn? I så fall - hur ser man i så fall skillnad på dem? Och hur många bollar är det egentligen i en fotbollsmatch? Är det inte bara en? Innebörden av uttrycket ”han släppte inåt bakåt” vågar jag inte ens fundera över... Aj?

Jag är fortfarande förvirrad.
Och lingon är fortfarande inte gott.

Det är äntligen FÄRDIGT!

Nu ska jag berätta för er vad jag aldrig mer kommer att göra:
Jag kommer aldrig mer att skriva ”springa 2 km” på en att-göra-lista.

Å andra sidan är det klart nu.
Hör ni vad jag säger?! DET ÄR KLART NU! Hahahahahahahahahahahahahahahaha!!! JAG ÄR FÄRDIG MED LÖPNINGEN!

Tack vare min man måste erkännas. Medan jag föll framåt längs asfalten och medan jag lät som en ångmaskin när jag försökte andas trippade han lätt bredvid – pratandes, tittandes på utsikten, räknandes metrar och påhejandes. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till. Troligen fuskade han på något sätt, jag förstår inte hur, men antagligen var det något slags fusk det handlade om… Det kan inte ha något att göra med att han har tränat i flera år.

Hur som helst.
Jag är färdig nu!
På flera plan faktiskt… Mina ben är som timmerstockar, andningen har en lätt touch av astma och höften verkar ha gått av på några ställen.

Resten av dagen planerar jag att vara olidlig för min omgivning. Jag tänker väcka mina barn med spännande anekdoter från min tid som långdistanslöpare och jag tänker presentera mig för okända människor som ”löparen från Vadensjö”. Jag funderar starkt på att ringa tidningen och be dem göra ett reportage och så fort jag ställer bort datorn tänker jag börja öva på min autograf.

Ha! Jag är färdig! Grattis på mig!

Dagens bästa

Att gå barfota i gräset är något av det absolut bästa som finns!
Jag behövde bara berätta det...
:-)

Dagens första andetag

Dagen har varit usel. Det har varit en sån där dag när man riktigt känner hur påsarna under ögonen hänger och dallrar på kinderna och benen knappt orkar hålla kroppen uppe. Bultande huvudvärk och dåligt humör. Som grädde på moset fanns det vägarbeten som försvårade framkomligheten på väg till jobbet och varje telefonsamtal under arbetsdagen verkade ske med en idiot.
Varför är vissa dagar sådana?

Men nu ska jag inte sänka ert humör. Nej, istället vill jag berätta vad som fick min dag att vända.

”Jag går ner i växthuset och vattnar tomaterna.” muttrade jag medan jag klev i mina stövlar på eftermiddagen.
”Ja, gör det.” log maken. Troligen var han glad att bli av med surpuppan. Ännu mera troligt var det att han redan långt före mig hade listat ut att växthusbesök var den ultimata medicinen för mig. Och troligen log han trygg i vetskapen om att jag snart skulle märka hur bra det lilla besöket skulle vara för mig. Han vet nämligen oftast vad som är bäst för mig, men låter alltid mig själv upptäcka det istället för att uppmana (eftersom det alltid har motsatt verkan). Min man, mitt ljus i mitt liv. Tack för att du finns! Och tack för att du står ut!

Hur som helst.

I samma stund som jag klev in i växthuset sjönk axlarna ner, ögonbrynen åkte upp och – för första gången på hela dagen – lyckades jag dra ett djupt andetag. Luften var ren och doftande av basilika och jord. Paprikaplantorna hade öppnat sina första blomknoppar och de små tomatplantorna sträckte sig gröna mot mig, som om blommor och grönska välkomnade allt som var jag.

Humöret vände och dagen blev bättre.
Aaaahhhh!
Ännu ett djupt andetag och välkommen ro i maggropen. Nakna fötter, solsken på ansiktet och en trädgårdstidning i knäet. Och en dotter i stolen bredvid som gjorde sin läxa.
Det var som om irritation och huvudvärk äntligen fann en väg ut och drog med sig den förpestade, gröngråa dimman som bäddat in hela mitt inre under dagen.

Inne i växthuset bytte tankarna äntligen bana. Jag insåg t ex att jag (och växthuset) behöver en physalisplanta. Och en gurkaplanta. Och ett fikon. Det visste jag inte i morse när jag sicksackade fram mellan vägarbetena.

Och nu till dagens tips: Ett växthus hjälper en att få perspektiv på saker och ting – att djupandas bredvid en grönskande planta är bättre än att gnugga sig blåmärkt i huvudet av irritation när man omringas av dumsnutar.

I morgon är en ny dag, och jag tror minsann att växthuset ska få ett morgonbesök.

Aj...

Jag kan inte låta bli att undra...:

Varför rullar saker och ting in under soffan samma dag som träningsvärken från helvetet har flyttat in i låren?

"Smärta är vekhet som lämnar kroppen" fick jag en gång höra av min svåger. Okej Micke, jag har nu lika elegant som en flodhäst störtdykt mot golvet (jag hann ta emot mig med händerna), kravlat mig i sidled lika tjusigt som en dansande trana i storm och sedan, med det förnicklade äpplet i min hand försökt resa mig upp utan att behöva böja på benen... (Just då ohyggligt nöjd över att vara ensam hemma. Låt mig bara säga att en kakelugn ser mer vig ut än jag gjorde just då.)

Hela tiden fanns ett leende på läpparna eftersom uppenbarligen all min vekhet bestämt sig för att lämna kroppen just då. Inte ett enda knorr, gnarf eller Aj! pös ut ur mungipan! Nä, istället rann det ut mängder med ångande svärord...

Va? Undrar ni vad jag har gjort? Jo, löptränat... Det går icke en dag utan att jag förbannar punkten på min lista...